Alltså ni anar inte.

 

Som vissa vet har det ju inte gått så bra för mig på siståne, vad gäller ridningen. Har verkligen varit inne i en svacka och inte fått till någonting och sen på det att Dian är en outbildad och jävligt svår ponny... Ja ni förstår. När man själv känner att man inte räcker till känns det så hopplöst, man vill ju inte förstöra för ponnyn, utan man vill ju känna att man alltid finns där som ett stöd.

 

Sen tror jag inte att jag har påverkat Dian negativt, då jag rider på ett mjukt sätt men har helt enkelt inte fått ihop pusselbitarna. Kanske är det också så att Dian varit extra svår? Kanske har hon varit inne i en liten trots period... Jag vet faktiskt inte.

 

Åter till rubriken. Sedan drygt en vecka tillbaka tycker jag att den ridningen som krävs på Dian, äntligen börjat smyga sig tillbaka.

 

Idag började jag dressyr-passet väldigt enkelt. Efter ca 30 minuter med volter, utåtställning, lite övergångar och en galopp var det som om någonting bara föll på plats. Kan nog inte beskriva känslan, men kan med ett leende säga att jag har aldrig kännt Dian så fantastisk under mig förut. Aldrig någonsin på snart ett helt år. Hon var helt outstanding. Shit vad hon är fin, min ponny! Jävlar alltså... Värsta lyckoruset, ni anar inte! Jag är så jävla glad just nu. Hon gick så sjukt fint och Dian, hon var så tillfreds med sig själv och med mig som ryttare. Vi red runt där inne och bara mös. Ville aldrig sluta, haha :)

 

Åh, mår så sjukt bra nu. Imorgon ska Dian gå ett markarbetes-pass. På torsdag är det Anna-träning, fredag ska jag upprepa träningen. Så det blir ett par intensiva dagar för Dian nu. Sedan blir det nog lite lugnare/vila till helgen.

 

Yes! Vi är på gång!

 

Jag älskar min häst. Haha, lägg märke till den självhäftande tejpen som sitter kring lindorna... ;) Gulligt ska det vara. eller hur?

 

 

KRAM